Trana Grus grus (Linnaeus 1758)
Längd: 96 – 119 cm (näbbspets – stjärtspets)
Vingspann: 200 – 220 cm
Höjd: 130 cm
Livslängd: genomsnitt. 15 år, men upp till 30+ år
Utseende
Tranan, också kallad den eurasiska tranan, är Europas högsta fågel. När den står på marken, når den en höjd på omkring 130 cm. Tranan rör sig majestätiskt och värdigt, både på marken och i flykten. Den vuxna tranan är huvudsakligen grå, med en karakteristisk svart-vit teckning på huvud och hals. På hjässan har den ett “rött fält”, som egentligen är ett fält med bar hud. Detta fält kan tranan medvetet ekspandera, så att det sträcker sig ned över hela nacken.
Den korta, svarta stjärten täcks av en svartspetsad fjäderbuske, bildad av de inre armpennor (tertialerna), som är förlängda till plymer. Även de inre större vingtäckarna är förlängda och plymlika, och på den ihopfällda vingen bildar deras svarta spetsar och innerfanor ett vackert, skarpt avsatt svart/ljusgrått mönster. Vingovansidan visar ljusgrå armtäckfjädrar i skarp kontrast till svart hand och svarta armpennor, vingundersidan visar grå täckfjädrar i skarp kontrast till svarta hand- och armpennor.
Under häckningsperioden smörjer de vuxna tranorna in ryggen med dy, och tranan bliver därigenom rostbrun-mörkbrun i färgen. Näbben är gulaktig, mot basen mer eller mindre rosa. Benen är svarta med rödaktig undersida av tårna. Ögonen är gula, bernstensfärgade eller röda.
Ungfåglar är brungrå med rödbrunt huvud, saknar plymer och har orange näbb.
Häckning
Tranan häckar i våtmarker och bygger bo på marken, ofta direkt i lågt vatten. I barrskogsbältet häckar tranan oftast i lågmossar, medan den i lövskogsbältet även häckar i al-sumpskog, bladvass, mellan videbuskar och i småmossar i ljunghed. Under senare år har tranan, som traditionellt har betraktats som en skygg vildmarksfågel, visat förmåga att utnyttja häckningsplatsar nära människan, samt otraditionella häckningsmiljöer som t.ex. smågölar i odlingslandskapet.
Under häckningstiden hittas födan i många olika miljöer, från mossar och sluten sumpskog till odlade fält. Tranungarna lämnar redan efter ett par dagar boet och följer föräldrarna. Särskilt ungarna lever till stor del av animalisk kost, och de fodras av föräldrarna. Tranan är monogam och lever i ett livslångt förhållande. Under häckningstiden (ultimo februari-juli) hävdar tranparet revir, men från slutet av juli börjar häckningsparen i ett givet område att samlas för gemensam övernattning på utvalda lokaler. Från denna tidspunkt fram till nästa häckningssäsong är tranan en flockfågel. Tranparet håller ihop även inom flocken, och följs med ungarna under vintern. Senare driver de vuxna fåglarna bort ungarna, något som kan bevittnas även under vårflyttningen.
Sträck
Tranan är långflyttare och sträcket följer en smal korridor. I Europa finns två bestånd: ett nordvästeuropeiskt, som häckar i Nordvästeuropa, till och med delar av Finland, och övervintrar i Spanien, Portugal och (i mindre grad) Marocko (mildvintrar även i Frankrike), samt ett nordosteuropeiskt, som häckar från Finland och österut genom Baltikum och europeiska Ryssland. Det nordösteuropeiska beståndet övervintrar bl.a. i Tunisien, och kanske är det även fåglar från detta bestånd, som övervintrar i Israel och Nordöstafrika.
Under flyttningen rastar tranorna på några få, traditionella platsar, som ligger utspridda med en dagsresas mellanrum. Här söker tranorna framför allt föda i odlingslandskapet – spillkorn, majs och fjolårspotatis är favoriter. Utöver tillgång på detta, måste en rastlokal även bjuda på en sjö med grunt vatten, där tranorna kan övernatta.
Medan tranan på så sätt är välanpassad för det moderna odlingslandskapet, föregår övervintringen i Spanien och Portugal till stor del i landskapstypen dehesa, ett uråldrigt, savannlikt kulturlandskap, där tranorna äter ollon från bl.a. korkekar. “Dehesan” är en landskapsform, som har uppstått genom ett extensivt lantbruk där ekarnas ollon tjänat som födokälla för de svarta svin, som ger den berömde “jamon serrano”. Korkekarnas bark har levererat material till vinkorkar. Kamptjurar, får och getter har betat mellan ekarna, medan det med års mellanrum har varit möjligt att odla lite spannmål på ett och annat magert fält. Vintertid är de nordvästeuropeiska tranorna sålunda till dels beroende av ett hotad kulturlandskap.
Utbredning
Tranan har under de senaste decennierna ökat starkt i antal. Det nordvästeuropeiska beståndet uppgjordes hösten 2008 til 240.000 fåglar, det nordösteuropeiska till 100.000 (H. Prange 2008)